En lång, lång vila. Det var det enda sättet jag skulle kunna förklara det som. Jag vet inte vad som hände innan jag blev medvetande, ej heller vem jag skulle kunna ha varit. Ett hasande ljud fångade mitt intresse, vad kunde det vara? Var jag inte ensam i mörkret? Jag sträckte ut min högra arm framåt i ett försök att åstadkomma något. Jag har ingen aning om vad, men jag såg inget och innsåg att det var för att mina ögon fortfarande var slutna.

Mina ögon öppnades långsamt, det var fortfarande väldigt mörkt men tillräckligt ljust för att jag skulle se min utsträkta arm. Det första jag såg var en svart arm och en hand med långa klor. Jag blinkade för att få bort det suddiga ur mina ögon. Armen hade ingen massa, skapad av en svart skugga sträckte den och handen ut sig framför mig.

Jag förde handen närmre och tittade på de långa spetsiga fingrarna av skugga som liknade klor i det dunkla ljuset. "Så det var så här jag såg ut?" Ett hasande ljud hördes igen och påminde mig att jag inte var ensam. Från ryggliggande, till stående reste jag mig och tittade ned på resten av min kropp som också bestod av skuggor så mörka att de lätt kunde skiljas från resten av mörkret.

Något som var till vänster om mig rörde sig in i mitt synfällt och jag fick syn på konturerna av en annan person när jag tittade dit. Jag hasade mig närmre personen, med mina ännu ostadiga ben. När jag var ungefär fyra meter ifrån den skuggiga figuren så sträckte jag fram min hand och försökte åkalla personens intresse.

Det enda som kom ut ur min mun var ett skärande skri. Personen snurrade runt och fick syn på mig. Jag möttes av ett par självlysande vita ögonen som hade mord i blicken, efter ett eget skri började personen gå mot mig med hasande steg. Instinktivt kände jag vad som behövde göras och beredde mig för strid.

När vi var tillräckligt nära varandra så blev jag omkullknuffad och hamnade på rygg, för att sedan känna hur den andres klor slet sönder min kropp. Jag måttade ett svepande slag mot halsen på min angripare och denne blev still för en sekund, för att sedan sjunka ihop över mig med ett gurglande ljud ur en sönderklöst hals.

En underlig känsla kom över mig och jag kände hur jag fylldes med mer kraft än förut. Ett svagt sken flödade från den andres kropp och letade sig in i min egen, jag kände mig mer levande än tidigare och mina ben kändes stadigare när jag ställde mig upp igen. Mina sår var redan borta, men min olycklige motståndare hade förlorat förmågan att bibehålla sin kroppsform då kroppen var skapad av skuggor precis som min.

När jag absorberat klart vad som var dennes livskraft så hade kroppen lösts upp till en mörk dimmliknande form. Då dimman sakta sjunkt ned i marken som också bestod av samma skuggliknande material så såg jag ett sken borta i horisonten. Det gjorde ont att titta på ljuset trots att det var långt bort, men jag började ändå gå mot det. Precis som en nattfjäril, sökte jag källan till ljuset.

Ju mer jag närmade mig ljuset, ju mer skuggpersoner mötte jag. Olikt den jag mött tidigare så verkade de här vara mer intresserade av ljuset än mig. Några hasade sig fram medan andra precis som jag, gick i en jämn lugn takt. Ett fåtal gånger så såg jag några skuggpersoner springa förbi mig i sin hets att nå ljuset. Två springare var sida vid sida när de for förbi. De bråkade med varandra och när den ena nästan sprang in i en av de andra gående så slet den andre springaren upp halsen på den förste, precis som jag gjort tidigare.

Precis som med den jag dödat så löstes den här också upp i en svart dimma. Den som fick livskraften blev dock inte den som dräpt den här skuggpersonen och sprungit vidare, utan den gående som nästan blivit påsprungen och fortfarande var i närheten. Medan alla andra fortsatte att gå så stannade jag för att titta. När all livsenergi hade trängt in i sin nya kropp så gav denne skuggpersonen ifrån sig ett glädjeskrik och började springa mot ljuset den med. Nyfiket testade jag om jag kunde springa också, men jag misslyckades.

"Hade det något att göra med energin man fick av att döda andra?" Funderade jag medan jag fortsatte att gå mot ljuset, det var fortfarande långt bort och jag började bli otålig. Jag tittade runt och siktade in mig på en av de andra skuggpersonerna som gick snett framför mig. Tyst smög jag mig upp bakifrån och använde mina skuggklor för att slita sönder halsen på det ovetande offret.

När livskraften väl sugits upp av min kropp så försökte jag springa igen. Det snabbaste jag kom upp i var bara en snabbare gångtakt. Jag fortsatte att göra av med några inte ont anande skuggpersoner som jag kom ifatt och blev snabbare. Efter att ha samlat ihop livskraften på cirka tio gående och femton hasande skuggpersoner så hade jag fått tillräckligt med energi för att jogga.

Jag stannade till och tog en noggrannare titt på de andra. Några hundra skuggpersoner kunde jag se i mörkret runt om mig och alla var på väg mot ljuset, med olika hastighet. Det måste ha funnits tusentals fler skuggpersoner som mig, bara väntande på att få sätta sina klor i varandra. Så vad var det för speciellt med det där ljuset i fjärran?

Alla verkade ha glömt bort det smörgåsbord av livsenergi som fanns runt dem och sökte sig istället mot det hatliga ljuset som bara gjorde ont att titta på. Jag ställde mig och tittade med halvstängda ögon bort mot ljuset och såg små figurer som for omkring. Skuggpersoner och något mer, vad det andra kunde vara viste jag inte. Jag fortsatte frammåt. Nu driven av mer nyfikenhet än innan.

En sak som jag märkt under tiden jag jagat andra skuggpersoner, var att de flesta går omkring med stängda ögon. "De kanske inte förstått det ännu att de kan öppna dem?" Tänkte jag medan jag tittade på en av de med slutna ögon. Just den här gick väldigt snabbt och jag undrade hur den klarat sig utan sina ögon. I stället för att klösa sönder halsen på den här så tog min nyfikenhet över.

Jag joggade fram och lyfte försiktigt på personens ena ögonlock. Av vad man skulle kunna kalla en förvånad blick fyllde skuggpersonens ansikte när den stannade och stirrade på mig. Jag vet inte om ett flin kunde tydas på mitt ansikte men efter en liten stund så log skuggpersonen mot mig med sin breda mun som var fylld av spettsiga mörka tänder av skugga. Han pekade mot sitt eget öga och gav ifrån ett kort skri.

Skuggpersonen sprang plötsligt iväg mot ljuset så jag började jogga efter. Någon minut senare kunde jag inte längre se den utan fortsatte bara mot ljuset. När jag nästan var framme vid stället som ljuste kom ifrån så såg jag ett extra starkt sken. Det var ett blått sken som for upp i den mörka himmlen. När jag kommit en bra bit närmre så såg jag en stor oval sak i mitten av all strid.

Marken såg grön ut om man tittade genom den ovala grejen, men jag såg snart något som intresserade mig mer. Beiga skuggpersoner. Nej, tänkte jag och blinkade till, de hade riktiga kroppar och jag kunde se hur livsenergi stråladu ut ur deras kroppar. Den där som ligger på marken har dock ingen livsenergi, tänkte jag och tittade på den enda av de konstiga beiga personerna som låg vid de andras fötter.